Jag skaffade mig en 10-kilo tung vit vakt – nu fruktar byn för sina liv!

Stölder i byn

Det avsvalnade teet i den tunga fajansmuggen doftade av citronmeliss och blad från svarta vinbär som just började vissna. Jag satt på den tredje trappstegen på verandan, med en gammal fjäderkudde under mig, och betraktade honom när han stolt marscherade nerför stigen byggd av krossade röda tegelstenar. Den snövita varelsen, stor nog att mäta sig med en respektabel gris, hade en kraftfull bröstkorg och ben nästan lika tjocka som mina handleder. Varje av hans steg var så tungt och beslutsamt, som om han slog osynliga pålar i marken och cementerade denna del av byn som sin egen. Gosha… Min ende huskamrat sedan sju decennier tillbaka, om man bortser från den gamla katten.

Hade någon sagt till mig i våras att mina lugna kvällar med stickning skulle bytas ut mot ett liv styrt av en enorm gås, hade jag kanske inte ens orkat diskutera om det. Bara vänt om och gått in. Efter att Andrei gått bort tre år tidigare och barnen etablerat sig permanent i staden, hade jag knappt någon att prata med. Mina främsta samtalspartner blev radion och katten Vaska. Till våren hade han nästan helt förlorat hörseln och sov det mesta av dagen på spisen, utan att ens reagera på skallrande porslin. Sedan började stölderna i byn.

Först försvann två små tunnor med saltgurkor från Lidas källare. Sedan blev Stepanovnas aluminiumkanna stulen under natten, som hon hade lämnat att torka på staketet. Rykten började snabbt spridas i byn om främlingar som rörde sig kring stationen. Stepanovna kom över till mig, lutade sina armbågar på stängslet och, medan hon torkade sin panna med en solblekt näsduk, sa:

– Valentina, skaffa en hund, i alla fall för att höja alarm om någon försöker bryta sig in.

Hon föreslog att jag skulle ta en kaukasisk herdehund från hennes svärson. Men bara tanken på ett luddigt monster stort som en byrå fick näsan att klia. Jag hade tårar i ögonen av hundhår sedan barndomen. Dessutom skulle det vara svårt att mata en sådan kalv på bara pensionen. Han behövde inte en skål gröt, utan grytor med kokta ben. Jag tackade nej och bestämde att en rejäl hasp på dörren borde räcka.

På lördagen behövde jag tomatplantor och åkte till marknaden i distriktets centrum. Jag passerade rader av gnällande smågrisar och såg näst längst in en äldre man. Framför honom stod en korg flätad av videkvistar. Ur korgen stack en lång vit hals ut, med ett stort huvud med en massiv orange knöl ovanför näbben. Fågeln satt helt stilla och tittade rakt mot mig. Små ögon i en kall, nästan gråblå färg blinkade inte. I blicken låg ett fullständigt likgiltighet gentemot omvärlden och orubblig självtillit.

– Ta honom, matmor, erbjöd den gamle mannen, med en cigarett rätt innanför läppen. På ett av hans fingrar glänste en skadad nagel svart. – Renrasig Tula. Tre år gammal. Han är ilsket och låter ingen passera förbi. Försökte ta livet av min kalkon. Jag ger honom billigt.

Jag återvände hem inte bara med tomatplantor, utan även med en gås. När han släpptes ut på tomten, promenerade han stolt över gården, bredda sina tunga vingar och såg en krusbärsbuske. Gröna bär föll ner från grenarna. Sedan gick gåsen mot regnvattensbaljan, granskade den noga och lät hotfullt väs. På vem var inte klart, kanske bara för säkerhets skull.

– Nåväl… Gör dig hemmastadd, jag kallar dig Gosha, log jag. Gåsen höjde på huvudet och fortsatte att utforska burdocksnår vid stängslet. Med Gosha förändrades livet totalt. Fågeln hade ett otroligt minne för ansikten. På bara några dagar erkände han tomtens gränser. Allt innanför stängslet var hans, inklusive mig. Platsen han valde låg under det gamla äppelträdet, där han hade bra uppsikt över grinden. Bara en granne höna stack ner huvudet under stängslet, och Gosha sträckte ut halsen nästan parallellt med marken och skyndade sig bestämt iväg för att handskas med inkräktaren. Hönan flydde som om en flock vargar jagade henne.

En dag hälsade postbudet Tonya på. Hon var en stadig kvinna, orädd och van vid byns hundar. De respekterade henne eftersom hon alltid bar bitar av leverkorv i fickan. Jag satt vid landet och drog långa rötter av kvickrot ur jorden. Plötsligt hördes ett dovt väsande ljud från stigen, likt en gammaldags gjutjärnslucka. Jag lyfte blicken. Tonya hann ta bara några få steg på träbryggan. Den tunga väskan med brev och tidningar rörde sig mot hennes höft. Gosha rörde sig långsamt och majestätiskt mot henne. Halsen låg så lågt att näbben nästan nuddade bräderna. Hans vingar var lätt utsträckta, vilket gjorde fågeln att se dubbelt så stor ut som han redan var i sin imponerande storlek.

– Oj, Valya, har du skaffat en gås? skrattade Tonya, grävde fram det vanliga godiset ur sin ficka och lade till: – Vilken ruskig…

Hon hann inte avsluta meningen. Gosha ökade plötsligt farten. Hans sim-fötter dundrade mot brädorna. Tonya hann hålla fram sin postväska. Gåsen slog hårt med vingen mot det hårda kanvaset. Det brakade som om någon slagit en bräda mot staketet. Nästa stund hade hans näbb huggit i Tonnas prickiga kjol. Postbuden gav ett rop och ryckte sig bakåt, men Gosha höll fast. Han skakade snabbt på huvudet, utan intention att överge sitt byte. Tidningar och kvitton föll från väskan rakt i pölen vid brunnen.

– Valya! Ta bort ditt monster! Den kommer bita mig snart av! skrek Tonya medan hon nästan föll ut genom grinden. Jag rusade efter.

– Tja, Toney, är du okej? frågade jag oroligt över stängslet.

– Fint? knappt dränerat, svarade hon, tryckte sin hand mot bröstet. – Hör du, Valya, jag kommer inte närmare ditt hus igen. Tidningarna lämnar jag vid grinden.

Jag samlade upp de blöta papprena över hela gården och tog med en burk sylt som ursäkt till Tonya. Hon tog emot och gick därifrån, fortfarande tittande irriterat över axeln. Tre dagar senare dök kapten Prokhorov upp, vår distriktsvakt. Han var en viktig man, med en begynnande rundhet under sin uniformsskjorta. I full mundering kom han, med en läderportfölj intill sin sida. Jag satt på verandan och rensade sorrel. Prokhorov öppnade spegellöst grinden. Han gav inte ens den förvarningsplaketten ett ögonkast ”Akta dig för den ilskna gåsen”, som jag tidigare hade satt dit med ståltråd.

– Medborgarinna Dmitrievna, började han högt medan han gick på stigen. Vi har tagit emot en klagan från medborgarinnan Antonia Kozlova…

Gosha dök just då upp bakom vinbärsbusken. Han tog ett sidsteg och tittade argt på de blanka svarta skorna. Lädersarkivet knappade till när Prokhorov flyttade det till andra handen.

— Kamerat kapten, stå stilla och vifta inte med händerna! — ropade jag. — Han har ett tungt huvud.

Prokhorov öppnade handen framåt med en myndig ton.

– Vad menas med tungt? sa han och sträckte fram handen. – Åt sidan! Jag sa åt er…

Det visade sig vara ett allvarligt misstag. Gosha väste lågt och sträckte blixtsnabbt fram sin hals. Näbben grep sig fast i Prokhorovs formella byxben, precis vid den röda randen. Ljudet av revor hördes. Kaptenen flämtade och försökte knuffa bort denne med portföljen. Men gåsen spred sina vingar och började slå honom hårt över benen. Kepsen flög iväg i dammet. Kappan fann sig öppen, och orörda blad fladdrade över landet med lök.

– Valentina! Ta av mig det här odjuret! skrek Prokhorov med kvävande röst, när han hoppade på ett ben. Jag greppade det gamla björkris som stod bredvid verandan och hann knappa det runt på gården.

– Gosha, sluta! Det är en vän! F-Tvi!

Med stor möda lyckades jag skjuta bort gåsen. Prokhorov styrde omedelbart mot porten. Han skrev ingen rapport men väste medan han plockade upp sin keps:

– Om denna best lämnar tomten, skjuter jag den.

Men Gosha hade inga sådana avsikter. Juli kom som en varm och torr månad. Natten kändes tung och stillastående. Det kittlade i halsen på den torkade gräset. Ungefär klockan två på natten vaknade jag plötsligt. Gamle Vaska lyfte huvudet, och hans öron ryckte knappt märkbart. Jag lyssnade. Ett svagt, torrt krasande hördes från trädgården. Gosha sov vanligtvis i förhallen. För länge sedan hade Andrei gjort en liten dörr där, så katten kunde gå ut i trädgården fritt. Gåsen använde också denna dörr om natten. Jag reste mig tyst, försökte undvika att trampa på knakande golv, gick till fönstret ut mot trädgården och drog försiktigt undan gardinen. Månen sken klart. Vitlökbäddarna och vinbärsbuskarna syntes nästan lika tydligt som på dagen. Över stängslet som avskilde min tomt från grannens övergivna spände sig en man mödosamt. Han rörde sig klumpigt, flåsade tungt och den långa skuggan bröts över gräset. En strumpa var dragen över främlingens huvud. I handen höll han en tom tygsäck. Han fastnade tydligt på vänster ben. Jag kände omedelbart igen Kosoy – en småtjuv från stationerna. Han landade rakt på vitlöksbädden. Under hans kängor knakade brutna gröna fjädrar.

– Tyst… Inga hundar… mumlade han och torkade näsan med ärmen. Kosoy tog ett par steg mot växthuset. I det ögonblicket, tyst från skuggan av det gamla äppelträdet, dök en vit skugga upp.

Gosha stormade fram som en ångvält, hans vingar klapprade och han väste så att det skar i öronen. Kosoy frös till just som han skulle be om slagsmål eller något ännu värre, men i stället fick han en gås av alla saker att slåss mot. Gosha hade inget intresse av att förhandla. Han attackerade omedelbart. Med rasande hastighet siktade han in sig på tjuvens ben. Kosoys skrik blev ett nästan absurt gällt ljud som ekade genom natten.

Jag stod kvar i fönstret, mållös av chocken men med ett svagt leende. Gosha, min enorma följeslagare, utförde sin plikt med bravur. Det var inte bara en gås längre; han var min beskyddare, en väktare av lugnet i mitt lilla hem. Tjuvens höga rop blandades med Goshans väsljud, som var lika bra som vilken larm som helst.

När jag till slut vågade mig ut, såg jag hur Kosoy sprattlade i gräset, försökte ta sig fri från Gosha som hade fått sitt byte. Han låg där, vingarna utslagna, hotfull och dominanta. Jag ropade, men det var överflödigt. Gosha visste precis vad han gjorde. Kosoy fick nog och skyndade sig bort, snubblande över sina egna fötter.

Men när oroligheterna la sig, insåg jag att jag inte bara fått en gås. Jag hade fått en riktig vän. Vissa dagar var Gosha oförutsägbar och oljudet han skapade kunde gå mig på nerverna, men den natten visade han vilken skarp och hängiven beskyddare jag fått.

Världen runtomkring mig kanske inte alltid var trygg, men med Gosha till min sida fanns inget att frukta. Gåsen snappade hotfullt mot Kosoy så han försvann utom synhåll. Jag hade rekordet för både flygande fara och spännande händelser. Jag nickade mot Gosha, och kände glädje och trygghet återvända till hushållet som hade tagit en ny vändning med en vit gås som min ständige följeslagare.

Från den dagen var byn lite mindre skrämmande. Stölderna minskade, och Gosha tog sin plats som den största beskyddaren i hemmet. Kanske var livet fullt av överraskningar, men jag var glad över att ha Gosha vid min sida.