Stadens tystnad
Clara knöt näven, försökte få känslan av panik att försvinna, men den klibbig av oro satt som en klump i magen. Ljuset som sippade genom fönstret avslöjade dammet i rummet, men ingen av den vanliga hemtrevligheten. En skarp lukt av okänt svävade i luften. Hennes ögon sökte sig mot sängen igen.
Två personer; hon kände igen deras siluetter. En del av henne ville tro att hon fortfarande drömde, men en annan del, den mer realistiska, insåg att detta inte var en mardröm. Det var verklighet.
Hon ropade igen, men rösten lät hes och bruten. ”Vem… vem är där?” Nu var ordet att hon kände sig som en inkräktare i sitt eget hem. Hennes händer skakade, och hon kunde känna hur svetten bildades på hennes panna.
Hon tog mod till sig och stod på tå för att se närmare.
Det kändes som om tiden stannade när hon insåg att det var **Johan**, hennes make, som låg där, och bredvid honom den okända kvinna som varken bar liknande kläder som Clara eller verkade passa in i deras liv. Klänningen var kort och röd, storleken passade inte Clara – för mycket glamour och för lite av det som en mamma skulle ha.
Ville det vara så att de hade sålt sig till en annan verklighet? Clara backade ett steg. Skosulorna knarrade mot golvet som trotsade tystnaden, och den lilla ljudet var som en förfärlig ekon.
”Någon… som förklarar detta?” stammade hon, kände hur cessan bröt sig ut. Hennes hjärta slog som en galen trumslagare.
Johan hade vaknat. Hans ögon svängde över rummet, och när de landade på Clara, såg han som om han fått en knytnäve i magen. ”Clara…?” mumlade han, sömndrucken och desorienterad.
Det normala, trygga sambandet var borta, och plötsligt började det regna verklighet. Vattnet slog mot fönstren. Det kändes som att världen utanför levde ett liv, ett liv där det inte fanns några svek, där barnen lekte och solen sken. Clara stod i kontrast till detta, som en skugga av sitt forna jag.
”Vad gör du här?” frågade han, röst förvrängd av förvåning och skuld.
Clara svarde inte. Hon kunde inte. Hennes sinne var en virvelvind av känslor och bilder som fladdrade som filmen i en projektor.
”Vi måste prata,” sa Johan men det kändes mer som en befallning än en fråga. De där orden slog tillbaka som en smäll när han reste sig ur sängen och gick mot henne.
Clara knöt händerna i en knut. ”Inte nu, Johan. Vad är det här? Vem är hon?”
Kvinnan rörde på sig under sängen, drogs sakta upp, och Clara kände hur brutalt hennes hjärta brast.
”Hon… hon är en vän,” svarade Johan, men det lät som om han pratade för sig själv.
”En vän? Är du seriös?” Clara kände tårarna hota att ramla. Det kändes som om ett isande djupt stup hade öppnat sig under hennes fötter. ”En vän som vi inte pratar om? Någon som jag inte känner till?”
Tystnaden blev en tyngd, och hon kunde se hur Johan kämpade för att hitta rätt ord. Det kändes som om varje sekund drogs ut i det oändliga när han inte svarade. Ord som mestadels var osynliga för att uttrycka en bitterhetsbrunn.
”Hej, Clara…” sa den främlingen plötsligt, hennes röst var mjuk men fylld av visst bravtryll. ”Vi…”
”Okej, vänta. Det här är bara för mycket.” Clara röt. ”Det tar mig till en plats av tystnad där du inte är, och du är fortfarande med honom.”
Johan flämtade, såg mellan dem. Clara ville bara slita sitt hjärta ur bröstet för att slippa den kvävande, snärjande känslan av svek som nu trängde sig in i hennes sinne.
Clara tog ett beslut. Hon kunde inte stanna, inte på denna plats där förälskelses drömmar drunknat. Med ett hastigt steg vände hon om, sprang ut mot dörren.
Dörren slog bakom henne med ett knall. Skräcken får själen att brista. Adrian, hennes son, förväntade sig en mors värme. Clara tog sig till övergången mellan det förflutna och nuet. Allt var svårbegripligt. Hon gråter utan ljud. Hur hade det här hänt? Vad var det för liv de hade skapat?
Hon rusade ner för trapporna, bortom gången och ut genom entrén, luften kändes tjock och kvav. Hela hennes värd var på väg att vända sig emot henne. Hon skulle konfrontera verkligheten, inte bara sin egen.
Ingen skugga av vad som var.
Clara kände ett fast beslut ingjuta sig i henne.
Hon skulle återfå kontrollen.
Som hon alltid gjort.