Den förlorade tiden
”Damian, snälla, snälla lugna dig,” vädjade Phedra, hennes rörelse var svag och jag kände hur hon darrade i min närhet. Jag ville bara skrika, men något i mig höll tillbaka. Jag kände min mors kallhydda blick bränna mot min rygg. Lufttrycket var tjockt, som om hela vardagsrummet var ett kammare av undertryck.
”Du har ingen aning om vad som har hänt här,” fortsatte Selina, hennes röst var stekhet. ”Phedra är inte den hon en gång var! Hon… hon har förändrats.”
”Förändrats?” Jag knystade, min röst var en raspig viskning. ”You mean, _ni_ har förändrats, ni har slängt bort min fru.” Jag kände hur tårarna tryckte på, men jag ville inte ge dem fritt spelrum. Istället vände jag mig mot Phedra, vars ögon fylldes av tårar.
”Hur länge har du bott i förrådet?” frågade jag och kände smärtan av varje ord skar som en kniv i mig.
Phedra såg ned på marken, som om svaret låg gömt i jorden. ”Det… var bara en tillfällig lösning, jag trodde att det skulle bli bättre,” sa hon tyst.
Cynismen i rumet var påtaglig som en tät dimma. Godfrey, som hela tiden ställt sig vid sin mors sida, slickade sig runt läpparna, redo att protestera, men inte mot mig. Istället sa han, ”Kasta inte bort allt vårt hårda arbete för henne,” och visade med en gest på den nya inredningen i huset.
Jag ville ruska om honom. ”Hårt arbete?” skrek jag, ”är det vad ni kallar det? Ni har bara skördat frukterna av mina timmar av slaveri, medan Phedra knappt kunnat gå!”
”Hon borde ha tänkt på det innan hon blev sjuk,” sa Selina med en kallhet som fick mig att vilja krypa in i mig själv.
Tystnaden blev tryckande. Jag kunde känna Phedras andning, svag och försiktig. Inuti mig koagulerade en rädsla och ilska till en glödande kula. Jag hade spenderat år för att bygga upp vårt liv, för att ge trygghet, och nu förlorade jag det, mitt framför mina ögon.
”Jag har en miljon dollar,” sa jag plötsligt. Rummet frös till. De såg på mig med ökande förvåning. ”Ja, en miljon dollar. Förlikningen. Jag har pengarna här. Om ni förstår vad det innebär för er.”
Selina blinkade, chocken var nästan fysisk. ”Pengar kan inte köpa hälsa, Damian,” sa hon snobbigt, men jag såg hur hennes ögon glittrade.
”Nej, men de kan köpa en chans. En chans att göra rätt, att få Phedra till sjukhuset, till behandlingen. Om ni har det minsta av samvete kvar, kommer ni att låta mig hjälpa henne,” rapporterade jag, min röst skar genom rummet som en kniv.
Phedra tittade på mig med förundran, men också med en gnista av hopp. ”Jag vill så gärna ha hjälp,” viskade hon.
”Ge upp den här mardrömmen, den är inte värd att hålla fast vid,” sa jag när jag ställde mig framför min bror. ”Ni kan släppa kontrollen. Jag kommer att ta över.”
Godfrey fnös, men jag stod där med en beslutsamhet som jag inte kände igen. Var det mod eller galenskap? ”Ni har förlorat Phedra. Ta pengarna, ta vad ni vill… men låt oss rädda henne.”
En spänning började växa mellan oss, som ett stormmoln som hotade att bryta ut. Selinas ögon blixtrade. ”Vad gör du egentligen? Rör du dig mot en skandal?”
“Skandal?” Jag skakade på huvudet. ”Det är vad ni redan har skapat här.”
Phedra började gråta, en stilla tyst gråt som ekade i det stendödda rummet. Jag lyfte henne försiktigt, pressade henne mot mig och kände hur hennes svaga kropp skakade. ”Vi ska till sjukhuset.”
Hennes händer klamrade sig fast vid mig, och i det ögonblicket fann jag en styrka jag inte visste jag hade.
Min mamma slog fram: ”Det handlar inte bara om pengar! Det handlar om att hon måste ta ansvar för sitt liv!”
“Ansvar!” sa jag förbittrat. ”Ansvar är att försvara den som släpar er genom skiten för er egen vinning!”
Det blev tyst igen. Det var som om en urkraft föll över oss; jag kände hur Spänningen8270 exploderade. Phedra lutade sig mot mig med tårar i ögonen. ”Jag vill bara vara en normala igen,” mumlade hon.
”Vi fixar det,” sa jag, min röst lugnare nu, hotfull. ”Tillsammans, jag lovar.”
Jag höll Phedra när jag trädde ut genom dörren, jag ville inte se tillbaka, inte på dem. De var fast i sin egen girighet, och jag var redo att bryta mig loss. Utanför trädgården stod jag stilla några sekunder, njöt av den friska luften på ansiktet och kände hur Phedras våta kläder blötte mig.
”Det finns mer, om ni bara erkänner,” mumlade jag för mig själv. För det som hade ripplat i mig var inte bara oreserverad kärlek; det var den fängslade ilskan av att se dem för vad de var.
Jag bar Phedra in i bilen och lovade henne en ny start, för oavsett vad som hände där och då, skulle jag aldrig låta henne gå förlorad igen.